Det är något med känslan att åka buss. Man känner att man är sådär milömedveten som man kan bli, sådär "gud, nu tar vi bussen allesammans! stäm upp i sång! lovat vare ditt ord!" Eller, ja. Så känner kanske de andra. Andra tider på dygnet. Kanske när man är full.
Äsch. Ingen jävel gillar att åka buss. Men det är ändå något speciellt. Något lite "lovat vare ditt ord". Lite mer "lovat vare ordet... vilket var det nu... faaaaan, spela lite på pianot medan jag slår upp'e". Tänk kyrka. Tänk pampiga saker!

Men. När man åke buss så ska man hoppa av efter en stund. Tråkigt men sant. Innan man hoppar av måste man trycka på en knapp. Det är ganska behändigt det. Ganska äckligt "Idag tryckte jag på en knapp som tusen människor innan mig tryckt på". Egentligen inget att skryta om.
Och när man trycker på denna knappen uppstår en sådan där känsla. "Kommer någon förfölja mig nu? Vad kommer hända? Snälla, kan någon annan trycka?" Jag hatar att trycka. Jag fösöker dölja det i något annat, försöker hosta och råka ramla in i knappen, "haha ojdå! här skulle jag visst av ändå, vilket lyckligt misstag!" Mm, som om.

Idag var det en man som missade att dörrarna öppnades. Något att berätta på kafferasten med nöjd röst.
"Den jävla busschauffören stannade inte idag, jävla invandrare!"
"Haha, det är bra Börje! Slog du ner honom?"
"Ja, det är väl klart! Vad annars?"
"Så ska dem tas!"
Och sedan återvänder de till jobbet på Samhall.

Fast han ljög. Inga slagsmål på bussen inte.