Alltså på riktigt, jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Fattar inte. No entiendo. A-L-L-V-A-R-L-I-G-T. Helt plötsligt flänger jag runt (och bara... smälter så fort namnet nämns) och sedan bara faller jag ihop och blir helt nej men. För det går inte. Nej, det går inte. Det går inte. DET GÅR INTE FÖR I HELVETE. Det finns ingenting sånt. (Men vad är sånt? Vad i helvete är sånt? Vad menar du med sånt?) Det finns faktiskt, just, ingenting. Ingenting och då blir det ingenting sånt och VADÅ FINNS INGENTING, DET FINNS JU INGENTING ATT FINNAS INGENTING I? Det finns ingenting där och har aldrig funnits och just därför att det inte finns ingenting där finns det ingenting att finnas någonting i vilket blir ingenting i hela stora taget ingenting, nada, niet. Inget. 
Men ändå. Faktiskt så fattar jag inte. Jag fattar att det inte finns någonting att fatta men ändå så fattar jag inte det det inte finns att fatta. För. Ändå. Långt där inne finns det (som skrivet) något längtande, väntande, älskande, MEN, det är bara skrivet, right? Och dessutom är det (sant) inte sant för att, det finns faktiskt en annan, som är mycket bättre, och därför är det bättre om den längtan är till honom. MEN ÄR DET SÅ? Nej, det är väl inte så. Det är väl inte så ändå för det är väl SÄMRE om den längtan går till någon som inte längtar tillbaka och FAN vad perverst det låter. 
Eller så bara skiter man i allt.