För ärlig talat, varje gång jag hör namnet så dunkar mitt hjärta så när på att det hotar att förstöra min existens (oh hot damn!). Och varje gång han talar så får jag en sorts rus i kroppen som säkert kan jämföras vid knark. Men hela han är ju faktiskt som knark! Herregud jag bara erkänner att jag vill ha mer. Det finns säkert så mycket mer i världen som är otroligt intressant och borde upptäckas men för mig finns bara han just nu. Och alltid. När någon frågar mig något går jag som i trans och vet inte vad som händer för ja, allt är rosaskimrande och ja, jag ser muffins i folks ögon och ja, det finns faktiskt enhörningar! 
Och när han ler borde hela världen stanna och stirra men det gör den inte och tack gode Gud för det?