Ibland blir jag poetisk på kvällen. Jag menar, tänk att man bor på samma planet som alla andra. Om någon i högsta Sverige skulle se ut genom sitt fönster just nu skulle de inte se det jag ser, men ändå en kväll i Sverige.

Tänk alla som ser samma sak som mig just nu, liksom. Inte helt samma sak, men nästan. Som sitter på sitt rum och gråter eller sitter med sin pappa och skrattar eller ligger och sover (då ser man ju förvisso ingenting).

Åh. Nu får jag ångest och ska titta ut genom fönstret ännu mer.