Alltså vad fan. Lyckorus. Det är så sjukt konstigt. Vill inte ens skriva så. Vill vara borta ouppnålig och sånt, fast jag vet att jag är det ändå för ingen fattar. Skjuter bort den bästa vän jag har (alltså bästa vän fast jag har aldrig haft någon bästa vän på riktigt för om man berättar allt för någon blir man en hög av sörja som är så sjukt sårbar och jag vill inte aldrig vara sårbar) för jag är helt jävla dum i huvudet. Eller så gör jag inte alls det och då är jag dum i huvudet i alla fall. Orkar inte ljuga och uppräthålla samtidigt som det inte är alls vad jag gör för jag är jävligt glad men det är nog som att vara hög (tror jag) och sen bara landa fast inte mjukt och fint utan som när piloten i panik ropar "kanske kan det vara så att vi kommer vara tvunga att landa i havet nu för planet är cp och vi kommer dö... whoops!". Ungefär så är det. Jävligt jobbigt.
För jag vill inte dö. Inte nu och inte i havet. Fast är jag tänker efter vill jag nog dö i havet när jag väl ska dö. Fast inte. Vad i helvete jag biter på naglarna. Det är nog panik. Panik. Varför har jag panik. Idag började jag gråta utan anledning. Det gör jag fortfarande. Det är patetiskt och jävligt onödigt. Och när jag säger JAG VET INTE VARFÖR så mssuppfattar ni det är bara jaha du vill inte berätta MEN JAG VET FÖR I HELVETE INTE VARFÖR ERA JÄVLA CPIDIOTER. Jag pallar liksom inte. Förresten blöder det i mitt öra. 
Jag pallar inte:
- kompisar som säger att de är "tjocka" och behöver "banta" för att "deras ben går ihop där uppe". De är två. (AH EN SKAFFA EN HJÄRNA FÖR FAN)
- kompisar som liksom... 
Nä. Det var nog allt.
Och så orkar jag inte. Eller nej. Jag orkar. Jag vågar inte. Jag vågar inte säga såhär känner jag. Jag står för vad jag tycker och sådär. Ja. Jag kan skrika ut mina ÅSIKTER men de är just åsikter. Det är något jag tycker. Något jag KÄNNER är så jävla annorlunda. Det är en helt annan sak. Det jag KÄNNER är något jag har fått för mig att folk kan utnyttja och då. JAG VET INTE. Då får de väl utnyttja det? Nej. Varför kan man berätta en sak för en och inte för en annan? Hur berättar man? När berättar man? Man berättar inte. FAST DET MÅSTE MAN. För det kanske gör en starkare och mer sammanbunda. "Hej kompis nu ska jag berätta de mest basics facts jag har problem med att folk rör mig (en annan värld) och är kär i blablabla mina föräldrar är skilda och min lillebror är helt jävla idiotisk och jag hatar att jag älskar honom". DET om något borde få sammanbundenheten att fungera. Men det är ju inte så jävla lätt. Och om inte personen berättar heller. Fast det gör den väl. Har bara inget att berätta. 
Förresten kanske jag borde utreda det. Om jag nu är cp. För jag tänker ju på det själv. Om det skulle vara så. Fast om det inte finns några piller man kan ta känns allt så jävla onödigt. Och jag orkar inte bryta ihop inför någon psykolog och prata ut om mina problem. VILKA PROBLEM? Det varierar för fan från dag till dag. Dag 1: Vän arg. Dag 2: Vän vän, andra vän arg. Dag 3: Ingen arg. SUCESS! Men det kanske bara är jag. 

aspergers?